wrongtogether

Jag har inte ägnat dig en tanke på väldigt länge. Det var längesen som jag ägnade dig en tanke, eller funderade över vart du tog vägen. Innan har det funnits kvällar då jag tänkt på dig, och verkligen saknat dig. Men jag har inte haft en sån kväll på länge. Nu i efteråt känns det bra att jag inte har tänkt på dig, det kanske betyder att jag gått vidare. Accepterat hur allting är. Det finns liksom inget jag kan göra åt det. Jag har försökt.

Men, ikväll är det svårt att låta bli att tänka på dig. Jag har inte tänkt på dig på väldigt länge, och helt plötsligt möter jag dig. Helt plötsligt står du där framför mig. Jag fick panik, du också tror jag. Våra blickar möttes, sen flydde jag. Jag klarade det inte. Vi sa inte ens hej till varandra. För ett par år sedan var du en av mina bästa vänner, och nu möttes vi och allt vi gav varandra var en chockad blick. Jag fattar inte hur det kunde bli så här. Gör du det?

Det är för mycket i mitt huvud just nu för att jag ska kunna få ner alla tankar, det bara snurrar.

Du sa att du älskade mig,
att jag betydde något för dig.
Du sa att du aldrig skulle försvinna.
Men du försvann.
Vart tog du vägen?