Funderingar
En del saker kan man inte riktigt förstå. Det spelar ingen roll hur mycket man funderar och tänker på det, det går inte riktigt att förstå. Jag har svårt att förstå det som har hänt. Och ändå har det inte det minsta med mitt liv att göra egentligen.
Igår fick jag veta att en kille hade tagit sitt liv förra veckan. Jag kände inte honom, och vet inte ens vem han var, men ändå har händelsen varit i mina tankar sen igår när jag fick veta det. Det är inte ovanligt att unga människor tar sitt liv, det händer tragiskt nog allt för ofta. Men det är när det händer i ens egen närhet som man reagerar som starkast. Den här killen hade tagit sitt liv genom att hänga sig i ett träd. Trädet står ungefär ett par hundra meter från mitt hus. I skogen där jag lekt som liten, och i skogen som jag ofta springer i nu. Det blir plötsligt så nära inpå. Och jag kan inte låta bli att fundera på hur jag hade reagerat om det varit jag som hittade honom. Hur skulle man reagera på en sån situation? Skulle man ens förstå vad som hänt? Jag vet inte.
Igår kväll hade jag svårt att somna. Jag låg och läste en stund, sen försökte jag sova. Men jag kunde inte sluta tänka på det, och bilderna jag fick framför ögonen var hemska. Jag förstår det inte. Det här med livet och döden, det är så... extremt. Ena sekunden lever man, för att i nästa slutat existera.
Ursäkta detta inte speciellt upppiggande inlägg och funderingar, men behövde bara skriva av mig lite.
Igår fick jag veta att en kille hade tagit sitt liv förra veckan. Jag kände inte honom, och vet inte ens vem han var, men ändå har händelsen varit i mina tankar sen igår när jag fick veta det. Det är inte ovanligt att unga människor tar sitt liv, det händer tragiskt nog allt för ofta. Men det är när det händer i ens egen närhet som man reagerar som starkast. Den här killen hade tagit sitt liv genom att hänga sig i ett träd. Trädet står ungefär ett par hundra meter från mitt hus. I skogen där jag lekt som liten, och i skogen som jag ofta springer i nu. Det blir plötsligt så nära inpå. Och jag kan inte låta bli att fundera på hur jag hade reagerat om det varit jag som hittade honom. Hur skulle man reagera på en sån situation? Skulle man ens förstå vad som hänt? Jag vet inte.
Igår kväll hade jag svårt att somna. Jag låg och läste en stund, sen försökte jag sova. Men jag kunde inte sluta tänka på det, och bilderna jag fick framför ögonen var hemska. Jag förstår det inte. Det här med livet och döden, det är så... extremt. Ena sekunden lever man, för att i nästa slutat existera.
Ursäkta detta inte speciellt upppiggande inlägg och funderingar, men behövde bara skriva av mig lite.
Kommentarer
Postat av: malin-heléna
Det är så sant. En händelse som är i ens närhet eller på något sätt berör en själv är svårare än andra som man får mer distans till. Ett bra exempel är alla barn i Afrika som verkligen har det svår, med sjukdommer och svält. Det sker varje dag och människor lider. Men det har inte alls samma intryck på oss som tsunamin hade. För det berörde oss svenskar. Det är nog så vi människor fungerar. Att när det komme ri vår närhet blir vi rädda och mer medvetna om det som skett..
Trackback
